Fredagen på Liseberg var helt underbar, utom en sak. Nämligen AtmosFear! Det var nog det värsta jag någonsin upplevt, och då överdriver jag inte... Jag hade sån dödsångest att jag blev rädd för mig själv.
För jag är inte den som är särskilt rädd av mig, jag skulle lätt kunna hoppa ut från ett flygplan med falskärm, bara för att få en kick av spänning.
Men just då var jag så rädd att jag skulle kunna svimma av rädsla..



Jag ska ta det ifrån början:

Jag och Dess hade bestämt oss för att vi skulle åka den - eller rättare sagt så var det jag som hade tjatat på henne tills hon gick med på det. Så vi värmde upp med Höjdskräcken, och redan där fick jag lite smått panik. Det var med ångestfyllda steg som vi begav oss mot Atmosfear. Och jag kände redan då att "vad ger jag mig in på?", men jag kunde ju inte backa då liksom. Så jag fortsatte plåga mig själv. Gick ner för alla trapporna, ner till källaren, som mer liknade ett koncentrationsläger än en kö för en attraktion på Liseberg. När det var våran tur att sätta oss i "sittsarna", spänna för säkerhetsannordningen, och vänta på att få åka iväg, då kom tårarna. Jag grät av panik och dödsångest. Dess hade full sjå med att försöka trösta mig, och se till att jag inte sprang ut därifrån. För jag var nära på att göra det. Springa därifrån och aldrig mer komma tillbaks.
När det nästan var dags för "uppfärd" så kom det en utav attraktionsvärdarna, för att kolla så att alla satt fast, och att alla var säkra.
Han märkte att jag grät, vem kunde undgå det liksom?
Så han försökte få mig att sitta kvar, men det var nära att jag även efter det hade lust att strunta i det, att gå därifrån.
Men då sa han "Jag lovar dig en kram om du åker den!", och då bestämde jag mig för att åka. Gå hela vägen.
Inte bara på grund utav killen. Men på grund utav min tävlingsinstikt. Att ha något att skryta om, när man kommer hem.
Så jag blundade hela vägen upp, tittade lite snabt när vi var längst upp, och blundade hela vägen ner.
Men jag fick Kramen av killen - som för övrigt hette Rasmus - och jag klarade mig, utan att dö.

Okej att jag blundade. Okej att jag grät. Men jag gjorde det! Och jag är stolt över mig själv!!